Redarna tycks välja en farlig och till synes okänd väg

I veckan möttes parterna igen för att så att säga se om vi kunde enas om ett gemensamt ställningstagande och att därmed också arbeta för ett gemensamt sjöfartsupplägg mot/med politikerna och myndigheterna.

Svaret på mötet blev Nej, redarna hade INTE det mandatet av sina styrelser att fortsätta förhandla med oss i annat fall än att de sjöfackliga organisationerna gick med på TAP 100  % och att samtliga våra tillsvidareanställda snabbt till siste man gick iland.

Sedan utredningen om Svensk sjöfarts konkurrensförutsättningar tillsattes för drygt ett år sedan och fram till denna veckan, så har  jag i ena stunden inte kunnat föreställa mig att både redarna och regeringen vill ha och införa ett svenskt register, för att i nästa stund faktiskt tro det kanske kommer att bli så…

Jag har också i mina funderingar och slutsatser tagit med de synpunkter och kommentarer som både redare och några politiker lämnat och insett att många av dem vet faktiskt inte vad det egentligen handlar och/eller ser vad konsekvenserna blir.

Men efter alla turer och funderingar så har ju faktiskt utredningen gjort sitt nu och remissrundan är sedan en månad avslutad och nu kan man ju faktiskt läsa sig till vad som troligtvis händer, eller rättare sagt, måste hända, vid ett införande av ett SIS.

Det som gör mig mest orolig i hela debatten, det är inte vad redarna eller deras organisationer tycker, för dem kan jag förstå att de i en kollektiv panik ropar och girigt griper efter detta sista bräckliga och infekterade halmstrå till åtgärd för att lagligen slippa oss.., nä, det är alla andra organisationer och myndigheter som tycker till i frågan och det ibland utan att de bevisligen inte tycks veta vad det är man tar ställning till i sitt uttalande.

Jag trodde, efter så många misslyckade exempel på dåliga ensidiga förslag och det sista i raden var fram tills nu Tonnagebeskattningen, nu är det SIS-frågan, att redarna lärt sig något av sin historia av misslyckanden och för den delen några få lyckanden och därmed sett vad som antagligen gjort förslagen lyckosamma eller förkastade.

Lyckosamma, jo, det är när vi varit och farit framåt som eniga inom näringen och visat upp detta för politikerna i en enad front, det är det som är en lyckad satsning, inte en sologrej där man kör över ena parten, inte ens en sologrej som exempelvis Tonnagebeskattningsfrågan, vinns ensamt.

Nu har dem inte lärt sig av sina misstag och nu kommer redarna ensidigt och tjurigt att köra på nu framöver med sina skygglappar för ögonen och inte en tanke på att de än en gång, med stor risk, kommer att förlora frågan när de satsar allt på ett lågoddsat kort.

Tyvärr så tror vi även att redarna kör efter devisen ”både ha kakan och äta den” med sin plan, de tror och kör nog enligt det upplägget nu… man har kakan genom att satsa på ett SIS, lyckas inte detta kan man i nödfall sätta sig ner med oss när det är över och försöka få ut så mycket som möjligt i den situationen.

En farlig och till synes okänd väg…

Vi däremot, kommer att utveckla vårt fackliga politiska arbete och bara koncentrera oss på beslutande politiker för att övertyga dessa att vi har den absolut bästa lösningen för alla parter, en kompromisslösning som faktiskt når nästan lika långt fram som nån annan och man ger dessutom alla parter en chans att komma vinnande ur situationen kring ett regelvidrigt SIS… med kompromisser kommer man längre än att satsa allt på en halt och dålig häst.